Tidningen Liikennevilkku, Vilkku i folkmun, har nått pensionsåldern. Det här är tidningens sista nummer. Tidningen har utkommit sedan 1952 under några olika namn och dess verksamhetsidé har varit densamma i nästan 70 år. Ett av tidningens mål har varit att göra trafikkulturen säkrare.
Trafikkulturen och trafiken har förändrats betydligt under årtiondena. Jag ströläste lite gamla tidningar från 60-talet. På den tiden fanns det ännu inga hastighetsbegränsningar. Man provade flera gånger att införa dem under begränsade tider under högtider. Den allmänna hastighetsbegränsningen på 80 km/h trädde i kraft först 1974. Det behövdes inte heller finnas några säkerhetsbälten i bilarna ännu på 60-talet. Även skyldigheten att montera säkerhetsbälten på framsätena trädde i kraft först i början av 70-talet. Trafikens mörkaste år infaller också på just 70-talet. År 1972 omkom ett rekordstort antal människor i trafiken – sammanlagt 1 156 personer.
Tidningens målgrupp och dess föregångare har i regel varit personer som arbetar inom trafiksäkerhetsbranschen. År 1962 vände man sig undantagsvis till alla medborgare med temat Liikenneturvallisuus tavaksi och delade ut tidningen Talja tiedottaa till varje hem. Den upplagan av tidningen trycktes i 1 280 000 exemplar. I maj det året firade man trafikveckan. Syftet med veckan var att ”fästa alla medborgares uppmärksamhet på det allvarliga samhällsproblem som trafikolyckorna i dag utgör, ge råd, lära och hjälpa alla trafikanter att använda vägen på rätt sätt”.
Andra saker har igen inte förändrats. I äldre Vilkku-tidningar påminde man om samspelet mellan bilister och cyklister, en debatt som fortfarande pågår. Man uppmanade också föräldrar om att fundera på om en 15-åring är tillräckligt mogen för att köra ett motorfordon eller en moped. Nu talar vi om huruvida en 17-åring är tillräckligt mogen för att köra en bil.
Trafiksäkerheten har förbättrats enormt sedan 70-talet. Det finns ändå fortfarande arbete att göra, eftersom allt för många människor har omkommit eller skadats allvarligt i trafiken. Upplysning är ett långsiktigt arbete, men den som upplyser måste också ligga i tiden för att kunna nå fram med sitt budskap. Vid sidan av det tryckta ordet har det uppstått ett stort antal andra kanaler som når ut till väldigt olika målgrupper. För att göra rum för det nya måste man avstå från något gammalt.
Tack alla kära läsare och de som arbetat med tidningen under årtiondenas lopp – vi har gjort ett fantastiskt arbete tillsammans! Nu fortsätter vi med det på andra kanaler.
Kaisa Hara
chefredaktör
