Under våren har elsparkcyklar uppenbarat sig i stadsbilden i Helsingfors och några andra städer. Dessa fortskaffningsmedel har blivit mycket populära, men också orsakat en del förvirring.
”Elsparkcyklar klassas som lätta elfordon, vars maximala tillåtna hastighet är 25 kilometer i timmen. I vägtrafiklagen jämställs de med cyklar”, berättar äldre konstapel Jani Markkanen, motorcykelpolis på polisen i Helsingfors, som är kunnig inom frågor som rör elsparkcyklar.
Den professionella sparkcyklisten Helmeri Pirinen är van vid vanliga sparkcyklar utan motor, medan elsparkcykeln ännu är en ny bekantskap.
”Balanserandet känns bekant, men den här är robustare än en vanlig sparkcykel. De stora hjulen rullar jämnare än de små hjulen på en vanlig sparkcykel. Jag är inte förvånad över att de har blivit populära”, konstaterar Pirinen.
Ganska få olyckor med elsparkcyklar kommer till polisens kännedom, eftersom de vanligen tillkallas först när det är fråga om egendomsskador eller allvarliga personskador. En fallolycka kan däremot leda till ett besök på akuten för föraren.
Felbedömningar av situationshastigheten utgör den största risken. Problemsituationer kan också uppstå om föraren inte kan trafikreglerna eller inte tar hänsyn till andra trafikanter. Personer som kör elsparkcykel i berusat tillstånd utgör också en utmaning. De flesta glömmer också bort hjälmen.
Eftersom detta fortskaffningsmedel inte kräver någon körrätt eller en viss ålder övar många mitt ibland annan trafik. Elsparkcyklarna är också lätta att lämna var som helst, vilket har orsakat irritation bland stadsborna.
De företag som hyr ut elsparkcyklar har etablerat sig i stadsrummet, och åtminstone Helsingfors, Åbo och Tammerfors har hälsat dem välkomna. Det finns dock ett behov av gemensamma spelregler. Polisen informerar om trafikregler genom sina egna kanaler, men önskar
också att uthyrningsföretagen skulle ge mer information om elsparkcyklarna och trygg användning av dem till konsumenterna.
”Under de senaste åren har olika nya fortskaffningsmedel uppenbarat sig i gatubilden, och fler kommer säkert. Det är viktigt att de som rör sig i trafiken känner igen olika fortskaffningsmedel, så att inte exempelvis deras hastighet kommer som en överraskning för fotgängare. Lika viktigt är att lagstiftarna hänger med i utvecklingen. Det skulle också underlätta tillsynsmyndighetens arbete”, konstaterar Markkanen.
*******************
När hjälpen är långt borta
Avfolkningen av landsbygden har lett till nedskärningar i räddningsverkens tjänster, och ibland kan hjälpen vara långt borta. Avfolkningen av glesbygden är ändå till viss del en illusion, eftersom många människor som inte syns i statistiken vistas och rör sig på landsbygden. Finns det tillräckliga räddningstjänster där människor rör sig?
Allt fler forskare ifrågasätter bilden av att landsbygden avfolkas. Även om befolkningssiffrorna kan verka anspråkslösa vistas och rör sig många människor på landsbygden.
Forskningsprofessor Hilkka Vihinen på Naturresursinstitutet har genom sin forskning visat att finländarna rör sig över relativt stora områden. Ofta är det en fritidsbostad som är orsaken till vistelsen på annan ort. Enligt Statistikcentralen finns fler än en halv miljon sommarstugor i Finland. Även arbete får människor att röra på sig.
”Landsbygden avfolkas inte bara sådär, även om det officiella invånarantalet kanske minskar”, säger Vihinen.
Vihinen är oroad över att tjänster dras in huvudsakligen med hänvisning till invånarantalet. Räddningsväsendet hör till dem som blir föremål för nedskärningar. Detta är oroande med tanke på att uppgifter från Trafikskyddet visar att nio av tio dödsfall i trafikolyckor och 70 procent av alla trafikolyckor som leder till personskador inträffar utanför tätorterna.
”Som jag ser det börjar nätverket av räddningstjänster vara så glest att om en enda maska till försvinner, finns inte längre någon trygghet”, säger Vihinen.
På räddningsverket i Norra Karelen har man börjat fundera på hur hjälp ska garanteras.
”Vi samarbetar bland annat med gränsbevakningsväsendet, och många gånger kan deras enheter vara först på plats. De har fått en utbildning som motsvarar räddningspersonalens och har samma utrustning som en brandbil”, berättar räddningsledare Markus Viitaniemi.
Liknande verksamhetsmodeller används numera på många platser, men det finns ännu mycket kvar att göra.
Målsättningen för inom vilken tid räddningsverket ska vara på plats baserar sig på områdets riskklassificering. Riskklassen beaktar bland annat invånarantalet och antalet olycksfall i området. I klass ett är tidsfristen sex minuter, medan den i klass fyra är hela 40 minuter. Största delen av landsbygden hör till klass fyra.
”40 minuter är lång tid när man väntar på hjälp”, säger Viitaniemi.
Vihinen har några önskemål till beslutsfattarna.
”Det är viktigt att tjänsterna rent fysiskt finns tillräckligt nära. Att hela tiden centralisera är inte ändamålsenligt i ett så vidsträckt land som vårt.”
