Med tanke på trafikregler sker trafiken i vårt land tämligen bra, men vad gäller ömsesidig kommunikation och samspel finns mycket att förbättra.
Enligt trafikskyddets planerare Jyrki Kaistinen är iakttagande av regler visserligen utgångspunkten för att trafiken ska löpa smidigt. Förutom att man följer regler behövs situationsbedömning, förutseende och man bör tydligt meddela om sina intentioner i trafiken.
I synnerhet när man kör bil når största delen av alldagliga gester, miner och meningar inte mottagaren.
”Merparten av problemen beror just av tolkningsproblem och förhandsantaganden. Även om vi i vissa situationer fungerar flexibelt och förstående kan det överraska och irritera den andra parten”, förklarar Kaistinen.
Samtidigt påminner han oss om att trafikkulturen är resultatet av dagliga ageranden och interaktioner som förändras kontinuerligt.
”Om vi vill förändra kulturen måste vi också försöka ändra dessa samspelssituationer”, tillägger Kaistinen.
Som man ropar i skogen får man svar
Enligt en enkät som sammanställts av Trafikskyddet är det bakom ratten som man lättast blir irriterad. När någon beter sig som en ”klantskalle” blinkar var fjärde bilist med ljusen eller tutar, och var tredje bilist blir irriterad oberoende av fordon.
Kaistinen betonar emellertid att det förekommer uppenbart fler positiva samspelssituationer än negativa.
”Det är sist och slutligen fråga om att kunna hantera sina egna känslor och huruvida vi sprider ett positivt eller negativt handlingssätt omkring oss. Som man ropar i skogen får man svar. Det gäller även i trafiken”.
Resan mot en nollvision kräver förutom iakttagande av regler och statistik även humanisering av trafiken: man måste lära sig att allt mera granska saker och ting ur andras synvinkel.
”Utanför bilen finns alldeles likadana människor som vi själva. Även de är på väg till jobbet, släktingar och hobbyer”, tillägger Kaistinen.
Brådska berättar något om kulturen
Marja Kokkonen som är lektor vid Jyväskylä universitet, psykolog och forskare i fördjupade studier om känsloreglering anser att trafiken är en spegel av sin egen tid. Tävlingssamhället och effektivitetskraven skapar lätt en ständig brådska som är svår att bli av med, även på fritiden.
”Tid är pengar och då är till och med en liten försening illa. När man har bråttom sker även olyckor lättare”, påminner Kokkonen oss om.
I trafiken blir människan stressad av att hon inte kan påverka vad andra gör och vilka beslut de fattar. I överraskande situationer utgår vår beteende i stort från primitiva reaktioner.
”Liksom djungelns lag står alternativet mellan att fly eller försvara sig. Den som beslutar att fly strävar efter att undvika en stundande konflikt. Den som ställer sig i försvarsställning handlar precis tvärtom. Hen blir arg och tar strid”, förklarar Kokkonen.
Kan man då lära sig att reglera sina känslor? Enligt den erfarna psykologen räcker det ofta med att man då pulsen stiger drar ett djupt andetag och tvingar sig att ta det lugnt.
”Ett bra sätt är även att överhuvudtaget inte sätta sig bakom ratten när man är nervös. Samma gäller när man är nedstämd”, undervisar Kokkonen.
********************************************************
Faktagranskare av undersökningar som gäller användningen av hjälm
Världens mest kända hjälmspecialist Jake Olivier vill att studierna och diskussionen om cykelhjälmar ska grunda sig på fakta. Enligt honom påminner dagens diskussion för mycket om falsk nyhetsrapportering.
Utifrån flera offentligt framförda påståenden får man lätt en bild av att det är cykelhjälmen som sätter käppar i hjulet för främjandet av cykelåkning. Då det ytterligare finns forskningsbevis för påståendet och dessa upprepas tillräckligt ofta, är man redan på väg att skapa en världsbild i snabb takt.
Men, dessa påståenden är inte sanna, summerar den amerikanska forskaren Jake Olivier som för tillfället arbetar i Australien.
Olivier är statistiker som i själva verket blev intresserad av forskning kring cykelhjälmen av en slump.
”Många påstådda resultat om forskning som gäller cykelhjälmar grundar sig på forskningsuppgifter som antingen tolkats eller använts på fel sätt. Det är till exempel extremt svårt att hitta bevis på att ett hjälmtvång skulle minska cykelåkning och antalet cyklister. Hur kan man urskilja konsekvenserna av lagtexten från alla andra faktorer som inverkar på cykelåkning, såsom vädret och motsvarande slumpmässiga variationer?” frågar Olivier.
”Väldigt få studier undersöker varför människor cyklar – eller låter bli att cykla. Merparten av studierna har inte kunnat bevisa att cykelåkningen har minskat sedan lagstiftningen om användning av cykelhjälm trädde i kraft. De studier som påvisar en minskning är studier av sämre kvalitet”.
Det ser vetenskapligt ut och låter vetenskapligt
I själva verket jämför Olivier en del av cykelhjälmsstudierna och diskussionen om hjälmarna med falsk nyhetsrapportering. Samtidigt grämer han sig över att forskningsvärlden i dag föredrar den som publicerar först. Rättelser som gäller gamla studier är svåra att få publicerade i samma vetenskapliga tidskrifter. Även de rättelser som publiceras hamnar ofta i skuggan av den ursprungliga artikeln.
”Sökmotorerna på internet erbjuder på samma sätt relevant information som vilseledande information. De som inte är förtrogna med ämnet kan ha svårt att skilja agnarna från vetet”.
Olivier önskar att människorna skulle ta mer ansvar för vad de säger och skriver. Enligt honom borde ansvaret för egna handlingar även sträcka sig till cykelhjälmen. I USA hörde inte cykelhjälmen till Oliviers bruksföremål. När han kom till Australien satte han hjälmen på huvudet eftersom lagen påbjöd det. Nu anser han att det var ett smart beslut.
”Den som mest har nytta av cykelhjälmen är den som använder den. Hur man än är förutseende och följer regler, kan det alltid hända något”.
