Urbaniseringen är en utmaning för barnens motion

    Internationellt sett rör sig finländska barn mycket självständigt och på egen hand. På grund av den allt snabbare urbaniseringen måste man även vid trafikplaneringen ta hänsyn till fotgängarnas, cyklisternas och kollektivtrafikens behov. På så sätt skapar man en säkrare motionsmiljö även för barn, påminner Veera Moll, doktorand vid Aalto-universitetet.

    Även om barnen i allt större omfattning transporteras till skolan och fritidsintressen, är de finländska barnen internationellt sett på första plats vad gäller att röra sig på egen hand.

    Doktoranden Veera Moll vid Aalto-universitetet undersöker i sin avhandling hur barnen i en stadsmiljö rörs och deras möjligheter till motion. Hon påminner om att det faktum att barn rör sig fritt utan förmyndare och övervakning för oss har varit en del av vardagen från en generation till en annan.

    ”I en internationell jämförelse är Finland ännu ett tryggt samhälle, där barnen kan röra sig på egen hand. Man satsar på att människorna ska kunna röra sig tryggt samt på trafikmiljöer, fotgängare och cyklister”, konstaterar forskaren.

    Minskad fordonsvolym

    Moll anser att även om många grundläggande faktorer håller på att förverkligas är trafikmiljön i vårt land ännu mycket fordonsinriktad. En ändring kräver inte alltid stora insatser.

    ”Man skulle till exempel kunna sänka hastighetsbegränsningarna i närheten av skolor och daghem och diskutera möjligheterna till cykelgator”, påminner Moll.

    Den allt snabbare urbaniseringen gör att vi måste se på många saker ur ett nytt perspektiv. I framtidens stadsmiljöer finns inte inte på samma sätt som tidigare plats för privatbilar. Samtidigt måste man vid planeringen i allt större omfattning fokusera på olika transporttjänster, kollektivtrafiken, cyklister och fotgängare.

    ”På så sätt kan man ge stöd och göra det enklare för barn att röra sig självständigt och tryggt”, betonar Moll.

    En viktig del av att bli självständig

    Det är välkänt att barn lär sig med hjälp av exempel, men även genom att göra och experimentera. Enligt Moll gäller detta även för trafik och rörlighet.

    Barn lär sig inte skolvägen om de år efter år åker till skolan i baksätet på föräldrarnas bil. På motsvarande sätt kan det vara besvärligt att hoppa på bussen, cykeln eller att gå till fots om det känns främmande för föräldrarna att röra sig på så sätt.

    ”Barn har dock mångsidig nytta av att kunna röra sig självständigt och på egen hand. Han eller hon lär känna sin närmiljö och kan längs vägen även ta egna beslut”, säger Moll.

    Barnens fysiska passivitet utgör en anledning till oro och ett enkelt botemedel för detta är att barnen går till och från skolan själva. Å andra sidan är det även frågan om rättvisa vad gäller att röra sig självständigt.

    ”Det ska vara möjligt för även andra än vuxna att röra sig i städerna. Det är viktigt att man kan erbjuda alla en möjlighet att röra sig självständigt.”

    ———————————————————————————

    Vår dagliga trafik

    Barn lär sig gradvis trafikfärdigheter genom praktisk erfarenhet. Varje vardaglig erfarenhet bildar en del av barnets rörelsemodell – oberoende av om det är en omsorgsfullt planerad lektion eller familjens vanliga butiksresa. Trafikskyddet utredde vilka frågor om trafik man funderar över i hemmen.

    Skolvägen spelar en viktig roll när barnet ska lära sig att röra sig självständigt. Man lär sig inte trafikfärdigheter i baksätet på en bil på samma sätt som när man själv rör sig i trafiken.

    De föräldrar som svarade på Trafikskyddets enkät* berättade att åtminstone fyra av fem barn ibland går till skolan (79 %). Något över två tredjedelar cyklar till skolan (71 %).

    Över hälften av föräldrarna berättade att de ibland skjutsar barnen till skolan. Endast cirka var tionde berättade att de gör det ofta.

    I genomsnitt bedömdes barn vara redo för att röra sig självständigt till fots i hemmets närmiljö ungefär som förstaklassare, med cykel som tredjeklassare och som något äldre i kollektivtrafiken.

    Man övar vidare tillsammans

    Cirka fyra av tio berättade att de övat skolvägen tillsammans med barnet flera gånger. Endast några berättade att de inte alls övat på att gå till fots till skolan.

    Å andra sidan fanns det helt naturliga orsaker till detta: för de flesta var vägen redan bekant, skolvägen var kort eller trygg. Många förstaklassare fick också hjälp av ett äldre syskon.

    Nästan fyra av fem föräldrar övade tillsammans med barnet på att cykla till och från skolan.

    Nästan alla föräldrar hade pratat med sin barn i lågstadieåldern om hur man bland annat korsar vägar, att man använder cykelhjälm och bilbälte, på vilken sida av vägen man går, hur man rör sig i mörker och berättat om grundreglerna när man cyklar.

    Tillsammans med barn i högstadieåldern fokuserades diskussionerna på cykling, användningen av cykelhjälm och bilbälte, att inte använda rusmedel i trafiken, att röra sig i mörker och att använda reflex. Nio av tio föräldrar ansåg det ganska eller mycket farligt att köra med en trimmad moped.

    Föräldrarna som förebilder

    Nästan alla ansåg att det är mycket eller ganska farligt att barn i lågstadieåldern åker på landsväg utan bilbälte. I tätorter förhöll man sig en aning mindre strikt till användningen av bilbälte.

    Merparten av föräldrarna upplever att hemmet och skolan bär ett gemensamt ansvar för trafikfostran.

    Även föräldrarna har med sitt exempel en viktig roll när barnet lär sig att röra sig tryggt i trafiken. Många föräldrar upplevde att de skulle kunna vara bättre förebilder. Språkbruket var något de flesta kände dåligt samvete för.

    *Trafikskyddet utredde tankarna bland barnens föräldrar om barnens skolvägar och trafikfostran i en enkätundersökning i augusti 2017. Enkäten utförd av Kantar TNS Oy riktades till föräldrar till minderåriga barn. Antalet svaranden uppgick till 701.